Det blir inte alltid som man har tänk och som man har planerat. Det kanske inte är jättebra eller kul att skriva ut saker och ting här på bloggen. Men just nu är det min bästa vän. Den ställer inga frågor och den bara är. Jag och M har gått åt vars sitt håll nu. Och det är så det kommer att vara. Det finns en hel del att säga. Men de de berör vet om det och så här kommer det att fortsätta.

Sen sist har Alexi fyllt ett år och det känns magiskt. Nu sitter jag här i mitt sovrum som knappt har några möbler kvar och bara tänker. Just nu pluggar jag 100%, jobbar just nu varje helg och har Alexi oftast. 300% på en människa som klarar 100%. I första hand kommer A L L T I D Alexi, det klart! Det är min ängel och jag gör allt för den ungen! Det känns i kroppen att försöka pussla ihop vårat liv. Men det är jag som har valt att ha det så här. Jag ångrar det inte men det klart det är jobbigt. Men det enda som kan sätta stopp är viljan och den har jag bannemej! Så imorn åker jag på utbildning medan mamma har Alexi och sen jobbar jag helgen och då ska Alexi vara hos sin pappa. Jag ska jobba,städa plugga och försöka ta det lite lugnt. Men det lär jag väll inte hinna...

Jag sa alltid: oj vad jobbigt det måste vara att vara ensamstående. Tur att jag inte är det.

Nu sitter jag här och lägenheten ekar tom. Men när man är på botten så kan det bara gå åt ett håll och det är uppåt. Jag har en underbar familj och underbara vänner som hjälper mej. Utan er hade jag och Alexi inte varit någonting. Puss!